Runt millennieskiftet var jag på SKL-kongress (Sveriges kommuner och landsting). En av motionerna fäste jag mig särskilt för. Den handlade om ”social ekonomi” och var skriven av Jens
Nilsson, då S-kommunalråd i Östersunds kommun, nu EU-parlamentariker. Vi talades vid och det var starten på mitt intresse för social ekonomi. Med det menar jag den sektor som består av ideella föreningar/ organisationer,
sociala företag, kooperativ m fl. Gemensamt för dem är att de inte verkar för privata vinster utan överskott går in i företaget/föreningen. Sociala företag – eller arbetsintegrerande sociala företag
(ASF) tillhör inte privat sektor och inte offentlig. Den är en sektor för sig, som ofta ägnar sig åt social verksamhet för utsatta grupper.
Jag läste på och när
vi skulle bestämma om ansvarsområden i kommunstyrelsen i Växjö efter något val, så tjatade jag mig till att vi skulle ha social ekonomi som ansvarsområde. Det var verkligen inte självklart. – Vad är det?
var den ständiga frågan. I åratal hade jag med den officiella svenska definitionen som finns för att kunna läsa eller visa upp. Det blev ett ansvarsområde och sakta gick det framåt. Jens Nilsson och ytterligare några
kommunalråd/landstingsråd från olika partier hade bildat ett nationellt nätverk. Vi hade seminarier ibland. En gång skulle Jens Nilsson hålla inledningsanförandet på en nationell sammandragning. Han fick förhinder
och lämnade över uppgiften till mig. Rubriken var: ”Lämna tillbaka makten till folket!” En spännande utmaning!
Växjö kommun blev medlemmar i det internationella nätverket
REVES (en förkortning som också betyder drömmar på franska). Fantastiskt intressant! Nu förstod jag att Italien och Frankrike t ex var framstående inom social ekonomi, att Sverige var underutvecklat på området.
Skrev en motion till SKL om att ändra lagstiftningen så att den sociala ekonomin skulle kunna växa. Den blev bifallen, men det hände aldrig något såvitt jag vet. Som medlemmar i REVES deltog både politiker och tjänstepersoner
i konferenser i Europa. Vi var i Prag minns jag och i Italien, glömt namnet på staden. Vi tog in goda exempel och insåg att vi hade mycket att göra. Glömmer aldrig en polsk film om ett jordbruk, som sköttes av blinda personer.
Hemma i Växjö bildades ett nätverk av de sociala företagen som fanns då och intresserade politiker/tjänstepersoner, kallad SEG-gruppen (sociala ekonomigruppen), inte utan viss ironi. En policy togs fram, en av de första
i Sverige. Jag fick in meningen ”att sociala ekonomi-sektorn kan ersätta kommunal verksamhet” (ungefär).
Och det vidhåller jag: Alla tre sektorerna behövs, privata, offentliga,
sociala. Alla är beroende av varandra. Alla går delvis in i varandra. Det är inga knivskarpa gränser. Alla människor känner sig inte hemma i offentlig sektor eller privat. Ingendera anställer t ex personer med funktionsnersättningar
i den omfattning som behövs. I ett kooperativ gör man något tillsammans för en grupp människor som får en meningsfull vardag utifrån sin ork och sin kompetens. Gemenskap och demokrati är viktiga ingredienser.
SKL visade intresse för vad vi sysslade med på det här området i Växjö kommun. Jag var inbjuden till olika kommuner för att prata om den sociala ekonomin. S+V+MP styrde, jag var kommunalråd
i ett par mandatperioder och hade möjligheter att påverka utvecklingen. Det tog slut efter valet 2006.
Atrium, Macken, Positiv Kraft, Café REKOmmendera, Funkibator, MKEF är några
av de sociala företag som finns nu och som i vissa fall funnits ett bra tag i Växjö kommun. De berikar mångfald, ger sysselsättning/anställningar för många och höjer social trygghet, ja, tillväxt i meningsfullhet
i kommunen.
Idag, 28/6 2017 går det att läsa en artikel i Smålandsposten, skriven av Stefan Johansson för styrelsen i Funkibator. Funkibator bedriver verksamhet av många olika slag
för främst barn och unga med funktionsvariationer. Rubriken är ”Stort tack för stjälpen Växjö kommun”. Det är en svidande kritik av hur de sociala företagen behandlas, hur de jämställs med
och ska konkurrera med multinationella företag och kommuner med tusentals anställda. Det är stor besvikelse, stor oro. Fredrik Bergman, eldsjälen bakom rosade och kända ”Macken” (inte minst genom filmen som visades på
TV maj 2016), drar till Stockholm efter att 1. Varit ambassadör för Växjö kommun och socialt entreprenörskap i många år 2. Lagt ner sin själ och anställt medarbetare i projekt Återbruksbyn, som Växjö
kommun gjorde till sitt egna projekt. En kommunalisering i blågröna Växjö! Återbruksbyn ligger f ö nu i någon skrivbordslåda…
Ett annat exempel
är det möbellager som kommunen innehar. Helt plötsligt skulle det ”bli slut på slit och släng”, sas det. Nu skulle det repareras och återanvändas. Till saken hör att möblerna varit tillgängliga
och kunnat användas, de har inte slängts. Men det här med renovering var ju jättebra, var vi många som tyckte, så bra verksamhet för Macken och Atrium t ex, som redan är i branschen! Men nej, det skulle hanteras i
egen kommunal regi. Äskandet inför budget för 2018 var flera miljoner för detta! Men de pengarna försvann från budgeten. Frågan är hur det går med ”slut på slit och släng”?
Det blev långt det här men ämnet är högaktuellt i Växjö kommun och det är en hjärtefråga för mig och vänstern i Växjö. Det sociala företagandet är
så nödvändigt för så många människors möjligheter till gemenskap, arbete/sysselsättning, delaktighet. Läs Stefan Johanssons artikel!
Carin Högstedt
Växjö 170628
@hgstedt
www.carhog14.se
www.maqt.se
carin.hogstedt@vaxjo.se