12. apr, 2020

Storlommen här, äldreomsorgen i pandemin, höga dödstal, natur och djur underlättar

Så hördes storlommen igår kväll! Äntligen något som är som vanligt. 11 april. Lite sent. Eventuellt hörde jag dem (brukar vara ett par som får en eller två ungar) 28 mars, men jag är osäker på grund av ljudstörningar. Lite humlesurr, med betong på lite, men jordsnylthumlor har jag identifierat.  Båda olivträden har stått ute hela vintern och lever. Citronträdet – som förresten producerar gott om små limefrukter – har stått inne och mått bra, När det du kommit ut protesterar det mot kylan, men det ordnar sig nog. Fikonträdet har stått ute  inlindat i bubbelplast. Inget liv ännu men brukar vakna sent. Ser fram mot att få planera i krukorna, men det kan dröja om karantänen fortsätter. Blir less på det hela från och till, men har det synnerligen bra ordnat jämfört med många andra.

Sitter och äter frukost, läser båda de stora rikstidningarna, P1 på. Mycket diskussion i tidningarna om varför Sverige har fler coronafall på äldreboenden än t ex Finland och Norge. Socialministern svarar på frågor i DN (12/4). Brist på legitimerad personal med rätt kunskaper, timanställningar, delade turer, brist på skyddsutrustning nämns som negativa faktorer. Baudin, Kommunals ordförande, vill ha fler fastanställda i äldrevården. Ja, det här är vardagsfrågor i kvinnodominerade yrken och branscher och i politiken, i vart fall i de progressiva partierna och de fackliga organisationerna. Ett arbetsliv som inte sliter ut sina medarbetare långt innan pensionen, som värderar efter insatser och det faktum att här i vården handlar det om liv och död, varje dag, året om, pandemier eller ej.

Så hör jag på radion, Dagens Eko, nu kommer direktiv från Socialstyrelsen att äldrevården ska arbeta med dedikerad – avdelad – personal. Det betyder att personalen delas in i lag som arbetar antingen med sjuka eller friska, enkelt uttryckt. Precis det som jag har funderat mycket på och tog upp på omsorgsnämndens arbetsutskott i den gångna veckan. Jag kan inte sluta oroas av att mängden personal i hemvården/tjänsten som besöker varje vårdtagare borde minskas ner betydligt och att inte alla besöker alla. Nu är det en rekommendation, inte skall-krav ännu, om jag förstår rätt. I någon form ska jag ta upp denna viktiga fråga på onsdag, när nämnden sammanträder. Hoppas få höra mer om just detta på radion under dagen. Målet inom Växjö kommuns omsorgsverksamhet är att öka kontinuiteten så att färre olika  personal besöker och vårdar omsorgstagare. Men målet högst 11 i snitt på 14 dagar bland de som har minst två besök i veckan nås inte. Snittet är 14. Snittet.

Ser i kalendern att omsorgsnämnden har ett sammanträde nästa vecka, sedan ett 20/5 och sedan 23/9. Fyra månaders uppehåll i en nämnd som har mycket stort ansvar i rådande situation! Så är det planerat under just 2020, för att spara pengar. Det måste ändras.

Det skrivs mycket om hur så kallade utsatta områden i Sverige har högre dödstal i corona än andra. Ja, vad skulle kunna förväntas? Detta vet vi, om vi vill, genom gedigen forskning under decennier. Det kan skilja flera år i medellivslängd mellan två bostadsområden, grannar med varandra, beroende på den socioekonomiska sammansättningen av de boende i respektive område.  Vi vet detta. Skillnader i tillgång till utbildning, arbete, goda bostäder, ekonomi spelar roll för hälsa och livslängd. Politiken har möjligheter att förändra. Det krävs bara vilja och resurser.

I förra bloggen skrev jag om gymnasielagen, de ensamkommandes ännu dystrare, omöjliga, situation och att lösningen är amnesti nu. Lördagens (11/4) DN.s ledare har rubriken: ”Ensamkommande behöver få amnesti”, lite vag skrivning men i alla fall. Mycket om (formellt berättigad) kritik av gymnasielagen, men nu är det den vi har och som ledaren slutar: Sverige har satt dessa ensamkommande i limbo. Det är Sveriges ansvar att ta dem därifrån. – Precis.

Jätteintressant också om distansarbete och ”Nu avslöjar coronakrisen hur lite vi egentligen arbetar”. Bl a sociologen Roland Paulsen, Lunds universitet, uttalar sig (DN 12/4). Ligger mycket i tänkandet: ”Jag är på jobbet, alltså arbetar jag.” Men vad gör jag hemma? Har jag en inre disciplin? Kanske får jag arbetet klart snabbare än på jobbet? Kanske gör jag allt annat och skjuter upp jobbet? Känner igen. Fast arbetsplats i kommunhuset i många år. Tryggt. Fullt upp. Så betydligt färre uppdrag och ”arbete” hemifrån. Jag har en inre disciplin men är ständigt orolig för att missa något eller gå vilse  i detta hav av fri tid som öppnat sig under karantänen.

En fikapaus på en äng på landet med de närmaste. Nyss nerblåst körsbärsträd, rejält sådant, bildade sittplatser, avsågade pallar och stock, och på behörigt avstånd satt vi i solen en stund och pratade. Det var i fredags. Nu inget inbokat direkt förrän det blir sol och varmt. Tar inte in besök i lägenheten, men kan träffa någon ute. Hör på radion att intresset för att skaffa hund, katt, kanin har ökat mycket. Förståeligt. Min katt är guld värd som sällskap. Och ju mer vi är tillsammans tidsmässigt, desto bättre förstår vi varandra språkligt. Dock inte alltid överens om sakernas tillstånd, t ex vilka som ska jagas bort från altanen/reviret.

God fortsättning på påskhelgen!

Carin Högstedt

20200412

@hgstedt

www.maqt.se

www.carhog14.se

carin.hogstedt@vaxjo.se