25. jan, 2020

Hem till byn, PostNord, glesbygd, coronavirus, Kulturnatten, livet på landet

Lördag eftermiddag. Ska naturligtvis in till stan på Kulturnatten. Om inte annat så har jag ett pass på Stadsbiblioteket, där Bibliotekets Vänner har citattävling, en tipspromenad i lokalerna. Brukar vara uppskattat och i mindre eller högre grad svårt.

Så far det genom huvudet; folksamling, munskydd, coronavirus. Hur långt borta från Sverige och Växjö är viruset? Så hemskt att bli av med friheten att röra sig, träffas eller vara som vanligt. Har aldrig tänkt så tidigare inför olika epidemier. Minns att någon gång under 60-talet grasserade influensa så hårt att vi fick en vecka ledigt från skolan. Var det ”Asiaten”? Men myndigheter i Kina och i världen verkar ha koll på spridningen av detta coronavirus, som inte heller verkar vara så dödligt som t ex Spanska sjukan (1918-19). Jag har exempel i marginalen på min släkt, där så gott som alla i stor familj avled i just Spanska sjukan.

Igår började jag – med tvekan – se på Hem till byn, TV-serien som spelades in i början på 1970-talet och nu finns lätt tillgänglig på SVTPlay. Med tvekan för jag minns att jag var helt begeistrad då och vill behålla förnimmelsen av otroligt bra svensk serie. Den handlar ju dessutom om den tid som jag själv bodde på landet, inte ens i något som kan kallas by, men glesbygd. Om vi ska tala om by och centrum, så låg den ett par km från mitt hem och utgjordes av missionshuset och en mjölkbrygga. En gång låg där en skola, men den brann ner – jag tror på 50-talet – och byggdes aldrig upp igen. Nåväl. Mycket igenkänning i Hem till byn. Flera scener minns jag exakt. Ser flera avsnitt (älskar att streama). Bengt Bratt är mannen bakom serien. Den håller fortfarande. Det den handlar om, det som var i sin linda då, är nerläggningen av små gårdar, hopslagningar av ägor, igenväxning, nerläggning av service, stark utflyttning till städerna och hur människor har det och mår i denna omställning. Hur ungdomarna har en enda dröm: Bort från tristessen! Allt som var i sin början då är genomfört.

Så idag läser jag Karin Thunbergs krönika i SvD (25/1) om Livet på landet. Jag känner inte Karin Thunberg men jag känner mig djupt befryndad med henne och hennes tankar i krönikorna. Idag skriver hon om hur det var att vara tonåring och bofast på en skärgårdsö. Inte bara bofast utan verkligen fast. Hur hon stod vid ångbåtsbryggan på sensommaren och ljög för andra om att hon var sommargäst och skulle tillbaka till fastlandet, filmer och balettlektioner. Hur hon senare i livet, från fastlandet, längtar tillbaka till ön så fort hon inte är där. Precis. Det är lätt att både hata och idyllisera. Från tio års ålder till 18 bodde jag i en veritabel glesbygd. Ont om bussförbindelser. Var hänvisad till att lifta, om en skulle längre sträcka. Gick bra på den tiden, men var självfallet inte så säkert. Vissa körde som dårar, andra var inte trevliga. En gubbe stannade mitt i skogen. Klarade mig genom att hota honom med spetsen på mitt paraply, som jag tack och lov hade med mig. Det här är sådant som aldrig berättades hemma. Då hade det blivit stopp på liftandet och utelivet.

När jag läser Karin Thunberg börjar jag minnas ännu mer av livet på landet. Jag klarade mig bra i ensamheten genom att alltid läsa böcker. Uppskattade också naturen och lärde mig mycket om floran. Men visst tänkte jag också många gånger: Varför bor inte vi i stan på en vanlig gata i ett hus med ett nummer på i en helt vanlig lägenhet? Med bio runt knuten. Minns också en jämnårig från stan på besök; -Jag är med i scouterna. Vad är du med i? Jag svarade inte. Vad skulle jag kunna vara med i? Hade inte tänkt tanken. Antingen var en med i församlingen i missionshuset eller inte.

Förutsättningarna för ett liv på landet utan tristess i dagsläget är enormt mycket bättre. Med bra tillgång till internet så behöver ingen förgås av brist på utbud av kultur och nöjen. Med bra kommunikationer behöver ingen lida av depression på grund av isolering. Det finns möjligheter att ha service via t ex digitalt skötta butiker. Kollektivtrafik, skolor, fiber är beroende av politiska beslut. Det går att lösa. Hörde på radion idag om hur posten ska kunna lösas i framtiden, PostNord i kris ju. Någon sa att ska posten kunna gå till hela Sverige inklusive glesbygden så kanske det går att ta mer betalt för brevporto till glesbygden!? Ja, jag tror jag hörde rätt. Det finns väldigt mycket att göra för att landsbygden ska leva och folk kunna välja att bo och driva företag där. Politiska handfasta beslut. Förstatliga posten t ex.  

Carin Högstedt

20200125

@hgstedt

www.carhog14.se

www.maqt.se

carin.hogstedt@vaxjo.se