Nationaldag i Älghult, Gillbonderyd lever, olyckshändelse 1726? biologisk mångfald, byanmn som poesi
Nationaldagen brukar inte sätta några avtryck i mitt liv direkt. Undantaget var igår, då jag var inbjuden att tala på firandet i Älghults hembygdspark. Det var en fin upplevelse. Jag var där tidigt och kunde notera att alla volontärerna visste precis vad som skulle göras och vem som hade ansvar för vad. Stolar och bord ut, högtalaranläggning fram, kakor på fat, bullar och kaffe – allt i ordning till kl 15.00, då evenemanget öppnades för fika. Först till plats kommer de äldre, sedan kommer barnfamiljerna och sist de nya medborgarna som ska uppmärksammas och få present. Ett par hundra personer.
Kl 16.00 börjar själva programmet. Älghults musikkår och drillflickorna – de som vi anlitade 1 maj både i år och förra året! Härligt och vi får veta att drillflickorna är uppmärksammade för sina talanger både nationellt och internationellt.
Så talar jag sådär 10-15 minuter. Skrivit ner för säkerhets skulle det jag ville säga. Kan bli vildvuxet med bara stolpar. Talade om 6 juni och vad vi kan fira utan att gå tillbaka till ”fornstora dagar”. T ex den otroligt vackra natur vi har omkring oss just den här tiden. T ex att också kvinnor fick rösträtt för drygt 100 år sen, den allmänna och lika rösträtten. T ex att Älghults hembygdsförening gett ut ”Älghultskrönikan” i 75 år och att den socknens invånare genom dessa krönikor har synnerligen mycken kunskap om både dåtid och nutid. Finns det någon hembygdsförening och socken som slår Älghult? Tror inte det. Ja, det blev en hel del om landsbygd och stadsbygd, om planeten och allas ansvar för framtida generationers möjligheter att leva ett liv med biologisk mångfald inställer för enfald, fiskar i sjö och hav istället för plast. Om rika länders större ansvar än fattigas.
Så lite om varför jag står där och talar och inte någon från socknen eller kommunen. Jo, jag är med i hembygdsföreningen, en ivrig läsare av krönikorna, där jag en gång medverkat. Och det i sin tur beror på att en av mina förfäder, morfars farfar var från Älghult och hans förfäder och mödrar i sin tur, som jag kunnat spåra in i 1600-talet. Ättlingar till dessa är spridda i socknen och dess byar och gårdar genom århundradena. Jag berättade om Måns Olsson från Gilbonderyd, min morfars farfars farmors far, som dog 1726, ”föll af hästen”. Genom krönikorna har jag fått reda på mer: Det var bröllop i Myklashult i början på maj. Måns var där och även Per Nilsson, kyrkvärd från Fagereke. Båda föll av sina hästar och dog på hemvägen. Ingen närmare förklaring ges – hittills. Märkligt. Tänkte att någon i publiken kanske hört om detta eller sett något i någon gammal dagbok eller så, men visst, det är ju ett tag sedan…
Hur som helst förstår jag nu i efterhand att alla nog inte är så insatta i byarna och gårdarna som jag blivit genom att söka upp, läsa in och skriva ner. Gilbonderyd – min favoritplats – långt bortundan. Jag körde dit igår, ställde bilen för att gå runt lite. Träffade kvinna som målade ett hus. Pratade! Jo, det är nu två hushåll permanent bosatta i Gilbonderyd! Det såg mörkt ut för några år sedan. Jättekul att höra om hennes anknytning till byn!
Jag nämnde en hel del byanamn under talet och som tack fick jag en nyframställd tygkasse – med alla bynamnen på! Vilket sammanträffande. Rena poesin. Sug på Silverekemåla, Botillabo, Höneskuv, Fjärdingsmåla.
Så fick nya svenskar, flera familjer, välkomnande av kommunstyrelsens ordförande i Uppvidinge Niklas Jonsson (S). Och sångkören sjöng fina sommarvisor. Varmt och soligt. Vi drogs till skuggan.
Roligast; träffade en de tre herrarna som drivit breddningen av väg 941 år ut och år in, hittills i en ojämn kamp med det statliga Trafikverket. Denne man kramade om mig och sa så snälla saker, så…. 2013, Luciadagen, i dåvarande Regionförbundet Kronoberg fick vägen ett genombrott när jag fick stöd för ett beslut om breddning av vägen. Jag var ute hos de tre herrarna i Grönskåra kanske 2012. De berättade och vi besiktigade vägen. Jag beslöt mig för att stötta dem i deras strävan, som mer handlar om näringslivets behov av breddad väg än privatpersoners. Sedan dess är vi vänner. Jag beundrar dem, deras otroliga engagemang och klokskap. Region Kronoberg har nya beslut om bättre status för vägen med näringslivets stöd – allt är klart – förutom att Trafikverket inte verkställer. Den här mannen sa att de fortsätter kämpa och att nästa år ses vi igen i Älghult. Hoppas det. Politiken för med sig så många upplevelser, så många dimensioner, så många oväntade händelser och vändningar. Nyfiken vinner i längden. Kanske.
Sitter på altanen och skriver. Åskan har mullrat men det har lugnat ner sig. Varmt och skönt. Var hos polisen idag och hämtade plånboken. Allt kvar. De visste bara att Länstrafiken hade lämnat in den. Jag hade alltså rätt i att den försvunnit på Länstrafiken kontor i stationshuset eller bussen till Sandsbro. Allt i sin ordning nu.
Dagarna framöver blir det att läsa budgetalternativen på längden och tvären samt förbereda två dagars kommunfullmäktige nästa vecka. Sedan är det semester eller vad en ska kalla det, när en är pensionär och är ledig jämt, haha.
Trevlig helg med första doppet i sjön? Jag tänker testa iaf.
Carin Högstedt
20190607
@hgstedt
carin.hogstedt@vaxjo.se