23 döda och ensam kvar, ombudspersoner, alkoholhandläggning, kvinnor i historien
Snön smälter men gråtrist. Ägnat mig åt möte med Vänsterpartiet Kronobergs ombudsperson Daniel (vi har bytt ut titeln ombudsman). Som ordförande för kronobergsdistriktet har jag en del administration att ta itu med tillsammans med Daniel. Det gick smidigt och jag kan nu logga in på det jag behöver och skicka ut information. Vi har förslag på datum för hela årets DS-möten och en dagordning till arbetsutskottet på 19 punkter. Det är också en sida av politiken, den bakom kulisserna, som bara måste fungera. Politikens ombudspersoner har ett mycket viktig arbete men inte så särskilt glamoröst eller uppmärksammat.
Igår kväll lite annorlunda företagsbesök; alkoholhandläggare Vera, Oliver(M) och jag var ute och kollade hur tre krogar och en vinprovning hanterar sina tillstånd. Intressant och så mycket folk som är ute och rör sig en onsdagskväll! Jag trodde ”lillelördag”, som vi kallade onsdagen för, när jag växte upp på 1960-talet, var ett utdött medeltida begrepp. Men där hade jag fel. Onsdag är fortfarande ”lillelördag” och drar ut mer folk än en tisdag eller torsdag. Lugnt och trivsamt där vi dök upp utan förvarning.
Innan dess på Ung Vänsters seminarium om betydelsefulla kvinnor i historien. Intressant av Amanda med en exposé över kvinnor i litteratur, i konst, i vetenskap, i politik, från Cleopatra, Madame Curie till Karin Larsson och Jane Austen. Samtal om det faktum att vissa kvinnor skrivit under och verkat under pseudonymer för att bli accepterade och utgivna. Samtidigt finns det mängder med kvinnor som åstadkommit litteratur, konst, uppfinningar trots att de varit utstängda, satta under förmynderskap… Amanda sa att hon hittat så många att hon fick svårt att välja ut. Jag saknade Marilyn French (”Kvinnorummet”), Simone de Beauvoir, (”Det andra könet”) och Susan Faludi (”Backlash”), men det är nog en generationsfråga. Det var en trevlig stund med en ung publik nästan genomgående.
Till frukosten radionyheter och berättelser från Mosul. En pojke som mist hela sin familj på 23 personer (större familjebegrepp än vår kärnfamilj). Ensam kvar i livet. Alla föstes in i ett rum. Han ensam överlevde. Har funderat på det. Om jag hade familj och barn, befann mig i östra Mosul – skulle vi då sitta tillsammans för att dö ihop eller skulle vi försöka sprida oss, så att någon/några blir kvar, när helvetet briserar? Det kan en kalla existentiellt ställningstagande. Den här pojkens familj hade inget val. De tvingades in i ett rum. Hörde på radion att svenska myndigheters insatser när flyktingar kom till Sverige i hög utsträckning nu utvärderats. Borde inte de flyende sättas i centrum för en utredning? Hur klarar de krisen? Här och i alla flyktingläger, i Libanon etc? Vilket oerhört tillkortakommande för mänskligheten är inte krigen, våldet, svälten och flyktingarnas situation.
Ikväll årsmöte med föreningen Noaks Ark Småland-Halland.
Carin Högstedt
170309
@hgstedt
carin.hogstedt@vaxjo.se