Flyktingar då och nu, Bogotá, Humbler, Larsmo, amnesti, ensam gås och uppdrag slut
Lördag hemma. Skönt. Rensar mail, svarar på mail, plockar, diskar. Allt gror igen när ingen är hemma i dagsljus under en vecka. Ensamma kanadagåsen vid liv och har uppehållit sig här utanför hela förmiddagen. Plockat i sig av det jag slängt ut. Sover ibland med huvudet i fjädrarna i snön. Kylan är bister. Jag ska försöka få ett bra foto av den utan att skrämmas.
Igår på styrelsemöte med Riksförbundet Noaks Ark, det näst sista jag deltar i. Avgår vid stämman i april, helt enligt ritningarna. Suttit i sådär 7 år – ja, så länge riksförbundet funnits – och nu får det vara nog. Känns som att det börjar finnas en bra struktur och om landsting/regioner fyller i hålet på 75 miljoner kr efter nerskärningarna i regeringens budget, så kommer verksamheten att löpa vidare i de regionala föreningarna. Igår ett bra möte på fyra timmar inkl lunch. Min ersättare från Noaks Ark Småland-Halland, Malin Lauber, deltog också. När vi gick från Eriksbergsvägen, där riksförbundet har lokaler till centralen, så hittade vi Myrornas loppis, som visade sig vara en mycket bra sådan! Ska lägga på minnet.
Kom hem lagom till maken L.s goda middag och På spåret. Ni som ser på detta TV-program vet att igår var ett svar på ”vart är vi på väg?” Bogota i Columbia. Kom att tänka på mina släktingar som emigrerade dit under förra seklet. Mannen var byggmästare i Bogota. De kom hem och hälsade på ibland. För de tillfällena hade de en Humbler (bil) ståendes i min familjs garage i Svalliden. Har ingen susning om de hade barn och om ättlingar finns kvar. Skulle kanske gå att ta reda på, men det kräver mycket tid.
För att fortsätta på ämnet; har nu läst ut Ola Larsmos ”Swede Hollow”. Inte ofta jag läser ut en bok och tänker att jag läser den igen, genast! Den berör mig starkt. Jag är säker på att jag har anmödrar och fäder, som bott och levt i den här ravinen utanför St Paul i Minnesota, ”pesthålan” kallad. Jag är säker, men jag vet inte. Så är det. Det är därför boken berör mig så djupt, tror jag, förutom att den är bra litteratur. Ska fortsätta leta efter ”bevis” men dessa människor satte inte många spår efter sig och allt är rivet idag, vad jag förstår. Rekommenderar boken! Väldigt många av oss har släktingar som emigrerade till Nordamerika av hunger, av religiösa skäl eller politiska. De vi vet något om är ju de som lyckades skapa sig ett bra liv. Det var dock inte alla.
Gått igenom lite tidningar från veckan. Noterar att mediafolk skrivit artikel i Smålandsposten om att källkritik ska vara ett ämne i skolan. –Ja, det kanske inte ska vara ett särskilt ämne men lärare behöver (som vi alla) utbildning i källkritik för att ständigt ha det perspektivet med i all undervisning. Absolut nödvändigt. I samma tidning har Sven-Olof Lorentzen en insändare (2/2) som är en analys av hur människor hanterar sina kval inför människovärde och medmänsklighet, genom att sätta de orden inom citationstecken. I det läge där begränsningarna i uppehållstillstånd och asylrätt försvaras, fast det gnager lite i själen. Ja, jag har svårt att sammanfatta – den är suveränt skriven i alla fall. 8/2 skriver Gunilla Seltén (L), lärare, en insändare – fortfarande Smålandsposten – med rubriken ”Invandrare ska känna sig som en tillgång”. Bra skrivet och visst har Gunilla rätt: Det tar inte 15 år innan flyktingar får arbete. Det har skrivits i en ledare i tidningen och bygger på en uppgift som sprids på nätet med emfas. På tal om källkritik. Det tar för lång tid kan tyckas, för det är väntetid till allt. Satsa från dag 1 på utbildning, språk, vänfamiljer/personer, föreningsliv, validering, praktikplatser… So what om det visar sig att inte asylskälen räcker. Kunskaper är inte det som tynger, när en inte får uppehållstillstånd. För övrigt anser jag att de unga människor som kommit till Sverige och tagit livet av sig inför utsikten att bli tillbakaskickade till Afghanistan – är skäl nog att ge de som lever allmän amnesti.
Carin Högstedt
170211
@hgstedt
carin.hogstedt@vaxjo.se