9. jan, 2016

Kvinnofrid

Mycket diskussion på sociala medier om de sexuella trakasserierna i Köln med fler orter. I Sverige har vi sedan rätt många år tillbaka funnit fog för lagstiftning mot sexuella trakasserier i arbetslivet. Men i offentliga rummet? Finns det någonstans där kvinnor kan känna sig trygga, säkra och vara sig själva? Det demokratiska rummet – var är det? Platser där inte människor blir överfallna av reklam, platser där det inte kostar att vistas, spela spel, lyssna på musik, diskutera. Och självklart: Där ingen trakasseras på grund av kön. Kan en tänka sig att få kvinnofrid någonstans – om så bara någon park här och där eller ett mindre torg? Nä, det verkar inte möjligt. Ursäkta, om jag är pessimistisk men jag har väldigt svårt just nu att se att det går framåt med mänskligheten.

Läst ut Maria Ernestams På andra sidan solen liggandes på naturistplayan i Maspalomas, ökenreservatet ett antal km härifrån. Den kallas relationsroman och sätter myror i huvudet på mig. Dels är det relationen Viola och Alex och deras två döttrar. Dels är det Violas arbete med en artikel om ”evighet” i litteratur och skeenden i Kina på en missionsstation på 1930-40-talen. Dessa båda linjer knyts ihop under en påskvecka vid skånekusten i en hyrd villa. Relationen Viola – Axel är som ett exempel klippt ur kvinnojourers grundkurs i ”normaliseringsprocessen”. Man är oerhört uppmärksam, uppvaktande, kvinna tycker det är trevligt. Man blir svartsjuk, bevakande. Säger ofta ”vi hör ihop”, vi ska ha trevligt ihop i familjen nu i påsk. Trakasserier, gliringar, anklagelser blir vardag. Lögner likaså. Alla går på tå för att inte störa honom. Utbrott, även offentligt. Inget direkt våld ännu mer än mot katten i familjen. Så slänger Axel ut henne ur bilen och kör ifrån henne mitt i obygden. Använder våld. ”Förklaringarna” är att han har varit sjuk och efter denna påsk att han är sjuk och han tas om hand. Boken slutar med att Axel och Viola reser till Kina och besöker de platser, som hon fått kunskap om genom kvinna på äldreboendet nära skånehuset. De ”novellerna” hon fått i sin hand genom gamla kvinnan Lea vävs in i hela romanen. Nu kan de båda Viola och Axel prata med varandra. Hur det slutar är höljt i dunkel för mig i alla fall. Får prata med en av döttrarna, som lånat mig boken. Hon har läst den.

Sju dagar i San Agustin, Gran Canaria. Sju dagar med sol! Rekord på våra vintersemesterveckor på någon kanarieö. Några mil gångna och känner mig starkare. Återhämtning, talas det om. Jag tror jag börjar förstå vad det handlar om.

Skönlitteraturen slut. Jag ska ägna hemfärden åt att läsa ”Nyttoanalys sydöstra Sverige, effekter av den nya stambanan för höghastighetståg”. 21,5 grader på balkongen kl 20.30. Maken L hostar betydligt mindre idag!

 

Carin Högstedt

160109