Inget härbärge, härfågel, parakiter, gråsparvar, 1960-talet, jämlikhet, strandliv

Hemma rapporteras minus 11 grader denna morgon och i Växjö har EU-migranterna inget härbärge! Hur kan det bli så tokigt? Diakonicentrum har misslyckats med att öppna ett härbärge som utlovats till 1 november. Förstår inte problemen. Kommunen gör ingenting om det inte är nödsituation. Vid vilken köldgrad är det nöd, tro? Växjö kommun antog nyss ett nytt Mångfaldsprogram där det står att både invånare och besökare ska garanteras makt och inflytande. Vad betyder det i praktiken? Har ställt frågan i kommunfullmäktige och på annat sätt, men dessa besökare med turistvisum – har de makt och inflytande, när de inte har någon varm sängplats? Verkligen?

Första fågeln vi såg här i San Agustin, Gran Canaria var faktiskt en härfågel, upupa epops. Den är grann i färg och form med plym på huvudet. Vi tittar alltid efter den när vi är söderut. Vi har sett den tidigare här, på golfbanan en bit härifrån. I Sverige fanns den och häckade första halvan av 1800-talet och till ca 1920. På 2010 års röda lista betecknas den som ”nationellt utdöd”. Den ses av och till, framför allt på Öland. Vi, min make L och jag, har inte sett den i Sverige. Den har i folktron ansetts bebåda svält och krig. Lätet låter som ”upp upp upp ut ut”. Idag såg jag på samma ställe som härfågeln gråsparvar (inget att notera kanske någon tycker men detta var gråsparvar, inte pilfinkar som jag är van vid hemifrån). Och två gröna papegojor –  parakiter tror jag – förrymda eller?

I Kristina Sandbergs tredje bok om hemmafrun Maj, hennes familj och släkten, närmar jag mig slutet. Maj och hennes man har kommit på obestånd och det är ingen katastrof men Maj har börjat arbeta utanför hemmet, ”på timme” förstås, på kemtvätt, där hon få eksem av alla medel som används. Den här familjen går det lite bakåt för under den tid på 1960-talet, då många andra kunde känna hur välståndet kröp närmare, framtidstron fanns och reformerna avlöste varandra. Det var fantastiskt tycker jag att få uppleva den tiden som ung. 1956 gick jag i en byskola i fjärde klass. Klass 3,4,5,6 gick tillsammans och var totalt 16 elever. Vår lärare Ulla var en fantastisk lärare som använde den speciella situationen med olika nivåer på ett pedagogiskt sätt. I klass 4 var vi fyra elever. Bredvid mig satt en pojke, Lars Ohlson, som liksom jag hade föräldrar som arrenderade en gård/torp. Hans skilde sig vid denna tid vilket var rejält utpekande, då det var mycket ovanligt i den här trakten. Min lärare övertalade mina föräldrar att jag skulle få gå på läroverket. Det var inte självklart. Läromedel, bussen med mera kostade. Jag läste sedan vidare på universitetet. Långt senare träffar jag min klasskamrat Lars Ohlsson – som då är professor i historia. Med det vill jag säga att framtidsmöjligheterna fanns, även för de med proletär bakgrund på landsbygden. Och det kändes, gick nästan att ta på, hur det gick framåt från utedass och bykdagar i kallvatten till toaletter inomhus och tvättmaskiner. Inte utplånades klassamhället, men jämlikheten gick framåt.

Åter en solig och varm dag här i San Agustin. Mycket vandrande på stränderna och jag känner att det gör gott. Strandpromenaden förbättras hela tiden och de gör det snyggt. Gamla träd bevaras.

Carin Högstedt

160106