6. nov, 2015

Dalbo familjecentral, öppen förskola, Vandalorum, antifascistiskt arv, Fria ordets hus, finansiering

Så himla trevligt och lärorikt på Dalbo familjecentral igår! Vilket mottagande och tillmötesgående! Tack personal och mammor! En familjecentral är ett centrum med kommunal socialtjänst, landstings-barnavårdscentral och barnmorskor, öppen förskola. Alla fyra hörnen ska vara med. Dalbo har funnits sedan 1999. Nu finns en familjecentral i alla kommuner i länet utom Alvesta och Tingsryd. Växjö med hälften av befolkningen i länet behöver fler! Teleborg nästa! Den öppna förskolan är för alla föräldrar med barn inom Dalbo vårdcentralsdistrikt. Då handlar det om barn 0-5 år. Mammor vi fikade med vittnar om hur bra det är att inte behöva sitta hemma i lägenheten ensamma. De får gemenskap, svenskaträning, råd och stöd om barn och annat. Märkligt att det inte är naturligt med denna typ av familjecentraler överallt.  Det är ju förebyggande arbete, integration, hjälp på tidigt stadium, samhällsorientering… Troligen också billigare än att föräldrar ska dra runt till alla instanserna – eller i värsta fall blir totalisolerade och deprimerade.

Idag gick hela förmiddagen till ”strategisamråd” som kommunen håller ibland. Det betyder att alla ordföranden, alla viceordföranden och chefstjänstemän träffas och ska inspireras. Idag var det kultur på dagordningen Fullspäckat program med både interna och externa talare. Jag fäste mig särskilt för Cecilia Davidsson, författare med ursprung i Tolg i Växjö kommun. Hon pratade bra om fria ordet och Fria ordets hus; Det finns ett antifascistiskt arv att ta fasta på, menade hon och nämnde Pär Lagerkvist och Vilhelm Moberg bl a. –Ja, sannerligen, det gör det.

Professor Lars Lindqvist talade om tillkomsten av Vandalorum i Värnamo, en säregen och spännande historia. Sven Lundh spelade en stark roll. Jag minns när jag någon gång deltog i en tillställning på Konstarkivet i Värnamo. Sven Lundh var där och berättade om planerna på ett Vandalorum. Detta är nog 20 år sedan. Jag dristade mig att fråga hur det skulle finansieras . – Oväsentlig fråga, sa Lundh. Vill man något så kommer pengarna. Och hur rätt hade han inte! Det tog många år men det kom en del offentliga pengar och när de inte räckte så tog näringslivet itu med det hela och fem av planerat tror jag 11 hus kunde byggas. Det sjätte är nu på väg. En sannsaga. Om ett konstmuseum på ett område vid en infart som brukar vara förbehållet köpcentrum. Ett kryss i taket för kultur.

Det var en bra förmiddag. Jag skulle vilja ha mer landsbygdsperspektiv, mer klassperspektiv, mer mångfaldsperspektiv. Men en kan inte få allt…

Nu lite avkoppling.

151106

Carin Högstedt