Intensivt, socialtjänst, synskadades förening, decentralisering, Handikos

Vi började dagen i Vushtrri i Kosovo med att besöka socialkontoret. Där arbetar 13 personer, 12 albaner, 1 serb, sex kvinnor, sju män. Vi fick höra om deras uppgifter, vilken hjälp folk kan få. Det är t ex 100 euro per månad till förälder till ett barn som är 100% rörelsehindrad, under 80% ingen hjälp alls. -Men vad gör man då? Vårafrågor var många. Och alla svar utmynnar i att familjen,är den instans som ska ta det stora ansvaret. Staten betalar till kommunen för socialtjänstens kostnader. Staten är också inne på en decentraliseringsprocess. Kommunerna får mer uppgifter, men resurserna ökar inte i motsvarande grad. Känns igen! Men stora skillnaden är en svensk kommuns beskattningsrätt. Här blir det ett moment 22. - Förekommer det någon diskussion på någon nivå om att förbättra, ändra, regelsystemet, så att alla barn med funktionsnedsättningar kan komma ut i ljuset och familjerna få drägliga förhållanden? -Nej. Tjänstemän vittnar också om att de försökt få till ett arbete mot barns arbete men att rösterna inte blir hörda av politiken.

Varje region (här är det Vushtrri plus tre kommuner) har en kvinnojour, där en flyende med barn kan vistas i sex månader. Problemet är att om inget löst sig efter sex månader flyttas hon till en annan regions kvinnojour och barnens skolgång blir lidande. Inte lättlöst i Växjö kommuns kvinnojour heller.

Vi träffar Handikos. De gör som ideell förening det som en kommunal enhet inom omsorgen gör i en svensk kommun. De inventerar, planerar, rehabiliterar och hjälper människor till ett självständigt liv. De lever på bidrag från utländska donatorer - många är exilalbaner - som skickar pengar, plus 10 000 euro per år från kommunen. Ger ett mycket proffsigt intryck Bildades 1993. Vill gärna inlemmas i den kommunala organisationen och bli en del av offentlig sektor.

Här hos Handikos kommer dagens överraskning. Vi möter i annan lokal men samma hus nybildade Synskadades förening, Vårt ljus. De har samlat ihop ca 60 medlemmar i föreningen i alla åldrar. Deras företrädare är fulla av kamplusta, talar om mänskliga rättigheter och undrar om Växjö kommun kan bistå med en ögon- läkare under en period för att prova ut glsögon på barnen. Nu är vi mycket berörda. Det visar sig att ingen skolhälsovård har skett sedan kriget. Det är helt och hållet föräldrarnas ansvar att kolla synen på barnen, att betala glasögon etc. Och vi har en arbetslöshet på 40-50%. Lärare kan slå larm, men hur långt har det gått innan man förstått att det är synen och inte läsförmågan det är fel på? De applåderar oss för att vi visar oss hos dem, för att vi besöker dem! De sätter lit till oss. Ja, käre tid. -Jag säger att deras förening visar sig vara en kamporganisation, som har klart för sig att deras kamp handlar om mänskliga rättigheter och att med den geist de har kommer att lyckas.

Men inom mig tvivlar jag på politikens förmåga att lyssna, prioritera de som mest behöver hjälp och sätta mänskliga rättigheter överst på dagordningen, här som där. Många intryck och däremellan intensiva frågestunder och diskussioner. Hur ska projektet gå vidare? Vad kan Växjö göra för Vushtrri och tvärtom?

Nu middag och sedan en natts sömn och ny dag med fler studiebesök och säkert fler intryck, som sitter och gnager.

Carin Högstedt

150317